Hjärtat står i full brand
Stressig dag. Smärtsam dag. Känslomässig berg-& dalbana.
Jag har under 4 veckor försörjt & tagit hand om en ung människa som befinner sig under svåra omständigheter. Mycket svårt fall.
Jag har inte fått en krona i ersättning av någon och det handlar inte heller om det. Det handlar om att ta ansvar. När livet går åt helvete.
Idag besökte vi Migrationsverket. Vi behövde få plats. Någonstans att bo. H*n fick ett nytt boende någonstans i Hälsingland & samtidigt fick h*n en kallelse för samtal på Migrationsverket i början på veckan. Samtalet skulle handla om XXX avslag och verkställande av utvisning.
Jag vet inte hur jag kan översätta HUR rädd h*n var under den dryga timme vi spenderade på Migrationsverket.
När vi lämnade platsen gick h*n så nära mig att våra armar var tätt, tätt ihop. Den lilla rösten som oroligt frågade:
- Anna, snälla .. kan jag inte få stanna hos dig? Snälla, snälla, snälla??
Tänk om de skickar bort mig?
Jag tog handen och höll den stadigt medan jag sa:
- nu skjutsar vi dig till det nya boendet idag, sedan går vi på mötet till veckan. Vi börjar där, ok?
Inget svar. Tystnad.
På Centrum för alla packar h*n ihop sina saker. Jag har ont i hjärtat eftersom h*n frågar flera gånger om h*n kan få stanna kvar. H*n sitter i soffan nära mig, tätt intill med två nallar i sina händer. H*n tvinnar puskpälsen på den ena frenetiskt.
Jag säger att det går inte. Att h*n stannar hos mig. Att jag snart kommer att behöva jobba från annan ort och inte kan vara på plats hela tiden.
Går ner. Möter några i huset som jag jobbar med. De säger:
- Men Anna, se det såhär, du gav h*n fantastiska 4 veckor.
Jag hör hur spydig min röst låter när jag svarar:
- ja, så fantastiskt storsint av mig, att jag gav h*n 4 veckor! Jag mår så illa över hur sjukt samhället är. På alla egon som inte tar ett j-a dugg ansvar för människoliv som det verkligen har gått åt helvete för. Och jag är inte ett dugg bättre själv som låter h*n åka. Det är som att skicka h*n med en enkel biljett till helvetet!
Jag känner att jag vill skrika för så frustrerad är jag.
Jag frågar båda två:
- HUR många dagar har ni gett?
De svarar att ingen, men de har gjort annat.
Jag svarar att DET är felet generellt i samhället. Det stora egot av att se till sitt eget hela tiden.
Efter en stund säger den ena:
- Anna, ärligt. Jag tänker vara ärlig. Jag skulle inte fixa att göra det du gör.
Jag ger mig där - jag kan inte argumentera med någon som ärligt säger att den inte klarar av att se lidandet. Jag går.
Ringer några samtal som ligger efter.
Efter ett tag kommer den unga människan som levt vid min sida under en månad. Stora sorgsna ögon möter mina. H*n säger:
- snälla Anna. Jag har bott i Sverige i 11 år. Jag hör inte hemma på asylboende. Det var ett helvete för mig sist, jag mådde så dåligt. Kan jag inte få stanna? Hos dig?
Jag svarar:
- hjärtat, det är några dagar nu. Till veckan ser vi vad som händer. Låt oss ge detta några dagar. Vi kommer att ha kontakt varje dag du och jag.
H*n nickar och säger lågt:
- det är ok, jag förstår. Jag har inga pengar, kan jag få lite över helgen?
Jag tänker vad h*n behöver .. att inga pengar finns på Ica kortet. Jag ger 300kr. Kramar om och säger att jag går ingenstans. Jag är ett telefonsamtal bort.
H*n tittar på mig. Ger mig en hård kram. Säger med sprucken röst:
- Tack Anna. För precis allt.
Jag har bråttom. Ut med hundarna. Checka av inför em då vi är på väg till Ljusdal.
Kommer tillbaka. Letar efter den unga människan. Borta. Spårlöst borta. Finns ingenstans.
Jag förstår vad som har hänt. H*n gav sig av för att det fanns ingen annan utväg. Det var den enda vägen bort från det helvete som h*n såg var på väg att komma. Fly.
Jag tänker:
- Just nu är en ung människa på drift efter vägarna någonstans i Sverige. Utan släkt. Utan tak över huvudet. Utan någon social livlina överhuvudtaget. Utan någon som helst samhörighet eller tilltro till någon. Alla svek. Mig själv inberäknad. Det gör ont. Förbannat ont.
Är det såhär vi vill att vuxna tar hand om de unga? De som ÄR vår framtid?
Vad lär vi dem? Vilka värden i ett människoliv är prioriterat? Vad för slags liv & trygghet vill vi egentligen ge till våra unga, de som tar över när vi inte finns längre?
Jag vet en sak.
Tvärsäkert vet jag detta:
- jag vill se en värld där de unga är trygga, för att vi vuxna sätter värden som ser efter och ser till en hållbarhet som når hela vägen in i framtiden.
Välkommen till Sverige 2016.
Mitt hjärta står i full brand.