Om hon går under ..
Det är svårt att återge det jag känner när jag rör mig mellan alla världar. Men jag vill dela med er.
Ena stunden sitter jag där i mötet med högt uppsatta chefer och diskuterar utmaningarna vi har gällande kompetensförsörjning och arbete. Vi dricker kaffe och skrattar högt tillsammans. Har det bra.
Jag drar i mötena för det handlar egentligen om så mycket mer för mig. Det handlar om ansvar.
Därför vill jag dela med er.
Det jag nu berättar är taget idag från verkligheten.
Mellan Järvsö & Bollnäs ringer jag upp den kvinna som sökt hjälp på Centrum för alla.
Hon är ledsen och uppgiven. Berättar för mig om en bakgrund som gör att jag förstår att hon har farit mycket illa. Livet har inte varit mjukt eller snällt.Det finns barn där hemma också. Hon är sjuk. Och det har blivit problem. Med precis allt. Allt är tokigt. Och smärtsamt.
Det finns inga pengar. Varken till kläder eller mat. Det är soprent i både skafferi och kyl.
Hon har blivit hänvisad till oss av en modig tjänsteman.
Jag HÖR och jag KÄNNER hur jävligt det är och som alltid blir gensvaret ögonblickligen hos mig. Jag hör min egen röst lugnt svara:
- du kan släppa matfrågan. Hur många barn och vilka åldrar? Jag är inte i stan förens ikväll för jag är på väg till Gävle i arbetet. Men vi löser det här idag.
Hon är märkbart tagen när vi lägger på.
Jag gör samtal två.
Den här gången till en organisation. Jag lämnar inte ut personen men beskriver situationen och ber om ekonomiskt stöd. Som jag får. Tackar från djupet av mitt hjärta.
Lägger på och ringer samtal tre.
Den här gången till en handlare. Berättar återigen om situationen och att jag är borta hela dagen. Frågar om han snälla kan packa alla påsar med varorna och fakturera den angivna adress jag gett som går till organisationen som donerat?
Handlaren är mycket tillmötesgående och hjälper mig så det bara är att hämta upp när jag kommer hem.
Vid 17:30 hämtar jag ut de packade varorna och med LindaSofie fortfarande vid ratten efter 5 timmar ute på vägarna idag så beger vi oss till kvinnan som bor någonstans i kommunen.
Jag vänjer mig aldrig. Blicken som inte tar fäste. Tacksamheten över att få hjälp. Ödmjukheten och skammen.
Jag känner.
VI ÄR ALLA MÄNNISKOR!
Med samma värde, med samma behov och med samma rättighet till livet.
Jag tänker.
Alla hamnar vi tokigt någon gång i livet. Om alla hjälps åt kan vi göra sp mycket mer.
Idag bad jag om pengar till mat åt en annan kvinna, en för mig främling, och hennes barn.
För att jag hörde hennes rop när hon gick under.
Vi kan alla göra något. Oavsett vilka vi är. Främlingar som vänner. Jag vill inte höra fler säga och peka på vems bord som äger frågorna för samhället ser ut såhär. På riktigt.
Medans folk bråkar om vems ansvar det är att hantera fattigdom så svälter barn. Rakt framför oss.
Och jag önskar:
- om jag är i behovet av dig imorgon och du kan och vill, som främling eller vän så hoppas jag att du finns för mig så som jag finns för dig.
Tack ❤️