När du och jag blir vi.
Hej på er.
Tills det att vår bloggerska är på plats i augusti kommer jag - Anna Idell att blogga för er.
Jag vill ge en stund lite då och då här - med er.
Att jag är grundare till Centrum för alla, det vet de flesta - men vad det är som driver mig i livet vet och förstår få. Jag kommer att återge intryck jag har från Centrum för alla. Mångfald handlar för mig om helhet. Helhet för mig är vishet. Vishet för mig är att hantera livet efter vår allra, allra bästa förmåga.
Som individ.
Jag kommer att blogga personligt, så som jag är. Anna.
En kan inte göra allt. Men när många gör lite tillsammans blir det jättemycket.
Måndag den 25 juli.
Dagens två starkaste intryck som påverkat mig sådär så det känns i hjärtat.
1. Kvinnan som utbrast i soffan på cafèt ikväll:
- Jag hatar facebook!
Hon vrider sin mobil så jag ser samma bilder som hon ser. Tårar rinner nerför hennes kinder. Hon har sett dessa bilder i verkligheten. Hon vet hur det känns. Hur det är. Hon glömmer inte.
Bilderna på facebook visar barn. Döda barn.
Jag tänker:
- Varför låter världens vuxna människor barn att lida så svårt?
Tanken vandrar vidare. Makt. Pengar. Girighet. Ego. Mitt. Ditt.
Jag gör det jag enda jag kan göra. Jag lyssnar. Låter henne prata. Ställer få frågor - hon återger tankar, det hon sett, det hon känner - hon berättar om stunder där hon var helt säker på att hon skulle dö. Målande beskrivningar blir till bilder på min näthinna. Jag försöker att föreställa mig. Jag känner med henne.
Jag sitter en halvmeter ifrån och låter henne vara världens centrum för en stund. Det är nämligen bara hon och hennes minnen som hörs, syns och tar plats. Jag, jag bara finns där. Tyst. Någon som lyssnar.
2. Pojken på 15 år som kommer med en fryst pizza som han vill värma upp.
Han ler lite skyggt och säger på bruten svenska:
- Jag ska jobba här med dig Anna.
Jag frågar vem som har lovat honom det?
Han ser lite osäker ut men svarar bestämt:
- Jag vill jobba. Här. Med. Dig.
Jag känner hur det rycker i mina mungipor och jag kan inte hålla tillbaka ett skratt som kommer från magen. Han börjar också att skratta. Lika högt. Med samma glädje. Jag puffar honom lite lätt på armen och säger:
- Ge mig pizzan, jag ropar när den är klar.
Jag förstår att han har sett mycket. Att alla inte har varit snäll. Jag vet det här, för alla dessa unga barn som tonåringar som vuxna berättar för mig vad livet har gett dem. Vilken väg som förde dem hit.
Jag tänker medan jag väntar på att pizzan ska bli färdig att när grabben möter människor och en tillvaro som är tillåtande så vill han vara en del av den. Han greppar den ögonblickligen. För han vet hur det känns att fly från det som inte är tillåtande och snällt.
Jag tänker:
- Det är så himla lätt. Integrationen. Allt jag behöver göra är att ge det jag kan.
Jag ger tid, plats och utrymme.
Klockan är nu 21:50.
Jag sitter bakom disken på cafèt och bloggar. I rummet är det unga människor - de kommer från Albanien, Eritrea, Syrien, Sverige, Mongoliet och från andra ställen i världen. De är unga. Allihop.
De skrattar, de skojar, de frågar med jämna mellanrum om jag vill ha eller behöver något.
Jag känner mig berikad. Jag älskar dem alla. För att de kommer hit och visar mig vad livet handlar om.
Tillit. Tro. Gemenskap.
Vara större i både tanke och handling.
Över alla gränser. Tillsammans.
En vanlig dag på Centrum för alla.
skriven
Så fint skrivet och så sant! Tack!