Tårarnas dag
Anna bloggar
Idag gör det ont.
Hela morgonen fram till lunch har människor köat i korridoren, väntat på att få träffa mig.
Jag har läst domar. Tagit del av olika människor och hur olika liv valideras.
Jag har sett så många tårar idag. Tagit del av hemsk sorg och smärta.
Förnedrad. Utstött. Utelämnad. Övergiven.
Jag bjuder på den här.
Det här är mitt öga idag efter sista mötet jag hade. Hela hjärtat skriker i vild protest. Jag kan inte hjälpa det. Tårarna rinner och det här säger jag:
- JAG VILL ALLTID BEHÅLLA FÖRMÅGAN TILL ATT KÄNNA!!
Jag tänker aldrig bli avtrubbad.
Jag vill känna, så jag kopplar hjärtat till hjärnan.
Det är det här jag möter varje dag.
Det är för det här jag inte kan gå hem.
Det finns människor som lever sida vid sida med oss som har absolut ingenting. Inte ens rätten till livet.
Jag hör rösten i huvudet efter den individ som jag mötte nyss & ser kroppen framför mig som skakar av gråt när jag tar sen lunch nu kl 13:28
- snälla Anna. Jag har ingen. Ingen kan hjälpa mig. Förlåt. Snälla försök att tänka på mig. Jag ber. Snälla hjälp mig. Jag ber. Jag har en chans.
Jag är glad att jag känner. Att jag ser. Att jag kan göra något.
Solens strålar värmer mitt ansikte när jag kommer ut på gatan. Men i hjärtat gör det ont. Tårarna har torkat.
Ja, jag kommer hjälpa. Jag kommer sätta mig i telefonen och börja hämta hem stöd efter lunch. Ja, jag har redan kopplat på juridisk hjälp till några och jag har mailat både myndigheter, rådgivningar och andra.
En vanlig dag på Cebtrum för alla passerar. Idag gör det lite extra ont.
Mitt budskap idag:
Titta dig omkring. Har du mat på bordet? Tak över huvudet? Familj eller vänner att prata med? Kan du sova?
Då är du en av de lyckliga.